25 dagar och 60 mil kvar till min blinddate med ume själv. det här är min våning.

put a penny on a railroad track
snick snack
bomtjackalack vack er tack

att laga något som varit trasigt.

jag kan bli så avundsjuk på hantverkare, snickare, bagare, sånna jobb med resultat som är så verkligt praktiska. själv ska jag viga mitt liv åt elektroniska signaler och impulser i hjärnan som jag aldrig nånsin kommer kunna hålla fram i handen. därför gör det mig lycklig när jag köper ett trasigt armband på loppis och bestämmer mig för att fixa det. tvivlar lite på min egen förmåga men bestämmer mig för att försöka… och jag känner mig som ett geni när min tillböjda pappersklämma till spänne visar sig fungera fint! är så stolt att jag nästan känner att det är något gudomligt (eller kanske bara väldigt mänskligt) med den helande kraften i händerna.

jag som inte har nåt jobb går runt och längtar efter att jööö nåt.. göra sånger som är lindblomsgröna och skymningslila och fyllda av utekatter. fotografier som pulserar av åttiotalssyntar. text som inte travar på höjden..

jag ligger under täcket och önskar så hårt att tiden kunde stanna. inte ensam. om tiden ändå kunde stanna nu!

lagom till bakisdagen lägger sig gråmolnen över himlen, jag kryper ner under dem och myser. åker tåg hem och axel köper en tidning om skogen till mig på pressbyrån. skooooogen.. tänker jag och nåt längst inne i mig svarar. skogen framför det nya svarta på blankt papper och framför banbrytande scoop och provokationer. skogen. igår var vi ut som ni förstår eftersom den här dagen är dagen efter, falun by night var sig likt men lite tydligare i konturerna. inget mer dekadent hände än att dansmusiken skar i öronen, jag var lycklig och lät gå. igen kan jag konstatera vad som verkar vara ett huvudtema på den här bloggen, tiden går och jag blir äldre.

i övrigt, det vanliga - lycklig, harmonisk och tacksam, känner kärlek för de människor som omger mig. visst måste man väl förstå smärta för att kunna skriva något om livet och mänskligheten. och jag som tänker - vad är det för fel på olyckliga människor?

jag är så avundsjuk på alla som har temabloggar att jag skaffar egna, men hur många som helst kan man ju inte ha. välkomna till sommarskolan, som ska bjuda på den mesta och bästa och göttaste kunskapen som sommaren har att erbjuda!

idag har jag gjort en vimpelgirlang. varför? eeee jaaa det är ju fint.
jag använde ungefär 5 meter vaxduk, 20 meter tvättlina, penna, linjal, sax, symaskin, sytråd, häftapparat. hälften av det roliga är ju att klura och pyssla, och även om det inte är nån nobelprisvinnare är jag stolt över att det är min egen konstruktion! jag klippte remsor av vaxduken och delade den sedan till lagomstora dubbla vimplar. sydde ihop med en raksöm och trädde på snöre! jag häftade ihop varje vimpel med en häftklammer i spetsen. klättra i träden är roligt också, för att sätta upp den alltså. så, sommarskolans första hemläxa är ett stycke totalt meningslöst men vackert pyssel! låt hjärtat tala.. eller något sådant…