tänk att man är vuxen nu.

jag hittade tillbaka till popmusiken (inte ens den har jag haft hjärta nog att bry mig om på ett år), den riktiga hjärtkrossande popsnördheten, det är tonåren och drömmar om festivalsommar och huvudstäder och ändlösa nätter. brigitte bardot sjunger moi je joue om igen och annat nonsens som jag kanske kunde förstå om jag levde nån annans liv, i paris till exempel.

så har jag suttit här med mina drömmar om norrlandsmörker och korridorrum och kandidatprogram. jag åker inte på festival för det är “så stressigt”, jag dricker nästan inte alkohol för att det är onyttigt, jag blir trött. GODE GUD VEM VAR DET JAG BLEV. la mig på sängen och kvvvved och tänkte att jag måste kunna ta mig till paris på NÅT sätt. på nåt sätt måste det gå..

även om jag vet att det är en övergående känsla (för sånt förstår man när man blir äldre) är det idag lite sorgligt att man måste växa upp och inte får vara ung och dum för evigt. så förkrossande tråkigt det är att förstå att det får duga, under förutsättningarna så gott det går. under förutsättningarna räcker det här bra för att göra mig lycklig. as if my ass osv..NOT

soundtrack!