på onsdag ska jag klippa håret hos en frisör. jag är så nervös!
vad är det med att klippa håret alltså..
i retrospektiv:

när jag var nio eller tio klippte jag av mig mitt midjelånga hår till en page. detta är mitt första egentliga frisyrminne, innan hade jag bara sparat ut det i evigheter. jag klippte det i trean när jag hade fått nog av bullerbyflätorna. det var samma år som vi började på en ny skola och frågade chans och drömde om modekläder (åh limegrönt!). jag tapetserade väggarna med OKEJ-affischer. jag växte upp, jag var inget barn längre. men jag sparade flätan.

sju år senare klippte jag mitt ganska långa hår kort för att jag helst av allt ville vara sval och snygg som victoria bergsman. det var samma år som jag började på gymnasiet och bildade band, som jag började äta kött igen efter fem år utan och var full för första gången. som jag fick en ny stad och som jag blev en riktig ungdom i.

alltså borde det vara helt i sin ordning att jag, året när jag flyttar från dalarna, tränar yoga, lagar ordentlig mat och tar hand om min kropp också ser till att vårda håret. jag går till en dyr frisör och planerar att klippa topparna, klippa upp det lite. som en välartad riktig kvinna. men antagligen blir det ingen radikal förändring, inga bestående minnen, kanske inget jag kommer se tillbaka på om tio år igen.

skillnad det, från fjortonåringen som går och ber om “vad som helst men någonting annorlunda”. avvaktande svar från frisören.