min lilla ljuslila rektangel känns plötsligt så trång.
vad som inte får plats är solljuset, den strida strömmen av färgglada människor i olika formationer nedanför mitt fönster. aprilhimlen, en fin killes frånvaro, måsar, matlagning, sommardrömmar. att vakna av sig själv och av solen en måndagmorgon. two white horses och väldigt många koppar kaffe. så enkelt och vanligt och förkrossande vackert. på återseende.
jag har egentligen många saker att skriva, fast nu handlar det om sådant man brukar kalla privat (livet & kärleken). jag skriver långa pinsamma monologer i en bok med kattomslag och olikfärgade marmorerade sidor. jag lyssnar på rolling stones. jag vet inte.
Han såg på mig och gav mig skönhet,
och jag tog den som min egen.
Lycklig svalde jag stjärnan.
Jag lät mig uppfinnas
som en avbild av speglingen
i hans ögon. Jag dansar, jag dansar
med plötsligt fladdrande vingar.
Bordet är ett bord, vinet är vin
i glaset som är ett glas
och står stående på bordet.
Bara jag är imaginär,
så imaginär att man inte kan tro det,
imaginär så att det blöder.
Jag säger vad han vill:
att myror dör av kärlek
under maskrosens stjärnbild.
Jag svär på att en vit ros,
som bestänkts med vin, kan sjunga.
Jag skrattar, vickar på huvudet
försiktigt som för att pröva
uppfinningen. Jag dansar, jag dansar,
i ett förvånat skinn, i omfamningen
som skapar mig.
Eva ur ett revben, Venus ur skummet,
Minerva ur Jupiters hand,
alla var de mer verkliga.
När han inte tittar på mig
söker jag min spegelbild
på väggen. Och jag finner bara
en spik där förr en tavla hängt.
kaffe, muminbok, nymålat rosa nagellack, mysql och världens bästa the sound - iron years. döööör bara av brahet, hoppas grannarna också gör det kl 10:23!
ja jag har upptäckt spotifyradion och sitter och lyssnar på sjuttiotalsmusik. jag gömmer mig från solen och skolan för att lära mig PHP MySQL JAVA, allt det på lite mer än en vecka. ha-ha. som vanligt nån sorts övermänsklig tro på att jag självklart kommer att klara av det..
över huvud taget, tiden och platsen. om två månader ska jag flytta härifrån och hem (djurås) och två månader efter det ska jag flytta bort igen (umeå!). tänker ganska mycket på min magnetiska lilla omöjliga håla som jag inbillar gör mig lycklig. som jag skulle bli galen av att bo i.. åh jag är dömd till ett evigt hemifrån, get me away from here im dying.
i övrigt, solig fredagseftermiddag. snart ska nog jag och sara på cykelutflykt. och jag hade ingen aning om att vitsipporna slagit ut!!
- allt som solen rör vid, är vårt kungarike
-
lejonkungen blir poesi när allt ställs upp och ner helt utan problem när man är hemma. hemma. jag älskar den här hålan.
på onsdag ska jag klippa håret hos en frisör. jag är så nervös!
vad är det med att klippa håret alltså..
i retrospektiv:
när jag var nio eller tio klippte jag av mig mitt midjelånga hår till en page. detta är mitt första egentliga frisyrminne, innan hade jag bara sparat ut det i evigheter. jag klippte det i trean när jag hade fått nog av bullerbyflätorna. det var samma år som vi började på en ny skola och frågade chans och drömde om modekläder (åh limegrönt!). jag tapetserade väggarna med OKEJ-affischer. jag växte upp, jag var inget barn längre. men jag sparade flätan.
sju år senare klippte jag mitt ganska långa hår kort för att jag helst av allt ville vara sval och snygg som victoria bergsman. det var samma år som jag började på gymnasiet och bildade band, som jag började äta kött igen efter fem år utan och var full för första gången. som jag fick en ny stad och som jag blev en riktig ungdom i.
alltså borde det vara helt i sin ordning att jag, året när jag flyttar från dalarna, tränar yoga, lagar ordentlig mat och tar hand om min kropp också ser till att vårda håret. jag går till en dyr frisör och planerar att klippa topparna, klippa upp det lite. som en välartad riktig kvinna. men antagligen blir det ingen radikal förändring, inga bestående minnen, kanske inget jag kommer se tillbaka på om tio år igen.
skillnad det, från fjortonåringen som går och ber om “vad som helst men någonting annorlunda”. avvaktande svar från frisören.
min själsfrände. med något mycket intensivt i blicken tar jag på mina axlar att sprida det LCHFska evangeliet. hör upp!
triviala saker
jag går runt och känner mig inte som mig själv
tänker: den knappen i blusen hade jag knäppt för ett år sen
dom skorna hade jag inte provat
köper sen till exempel en tshirt som liknar min favorittshirt när jag var 13
jag känner: ???
vad gör jag?? var är jag???
lyssnar på uppläsning av sartres orden på p1, känner mig engagerad
tänker är jag snygg? är jag ful? är jag dum? är jag smart?
klockan åtta tänker jag, får jag sova nu??
nej. klockan ett tänker jag samma sak med samma svar
från en fredag som varit fin ändå. jag har startat en matblogg där mina mer tillfredsställande tankar lever och frodas.
1. jag låter sånt som inte fungerar vara så -
förlamad
orkar jag inte lära mig mitt nya mobilnummer och försöker tafatt skriva ett sms i 10 minuter innan jag ger upp och skickar inget alls
jag tittar inte på tv. slår på men slår av igen, alla pratar och pratar och jag orkar inte lyssna jag heller.
jag sover för lite. jag behåller min kropp i mellanrummet - jag gör inte, men jag kommer inte heller ihåg vad det var jag skulle göra annars
2. jag låter sånt som fungerar vara så -
och pratar inte mer om den saken
och en dag ser man sig i spegeln och upptäcker att håret växt en decimeter och tänderna har flyttat sig i munnen och andra saker man inte visste om sig själv. och det kommer inte som nån blixt förrän man upptäcker skillnaden, att nu står jag visst nån annanstans. forfarande i samma lägenhet med samma vardagar visst, men människan är inte lika. små förändringar - långsamt har man bytt matvanor och favorittröjor och kommit ut på andra sidan… jag menar inte på andra sidan om några väldiga tidsrymder, det är kanske en månad. eller kanske en vecka - glömskan hör till. det är symptom på en skillnad jag tänkt på som sommartiden, men jag tror jag hellre vill kalla den umeå. jag är påväg härifrån. igen.
