jag sjunger sorgliga sånger om längtan till de förinställda durackorden på pianot och sambarytmerna. dansar ensam i röran och förnekelsen.

nu ska jag försöka återvända till verkligheten för det är vad jag verkligen behöver

“Vi övergår till den anspråkslösare frågan vad människorna själva genom sitt beteende visar vara livets mål och mening, vad de begär av livet, vad de vill uppnå. Man kan knappast ta miste om svaret - de strävar efter lycka, de vill bli och förbli lyckliga. Denna strävan har två sidor, ett positivt och ett negativt mål: den vill å ena sidan en frånvaro av smärta och olust, å andra sidan en upplevelse av starka lustkänslor. I trängre mening betyder lycka endast det senare. I överensstämmelse med denna tvådelning utvecklar sig människans handlande åt två håll, allteftersom det - övervägande eller uteslutande - söker förverkliga det ena eller det andra av dessa mål.

Som man märker är det helt enkelt lustprincipen som bestämmer livets mening. Denna princip behärskar från början den själsliga apparatens funktion; det kan inte råda något tvivel om dess ändamålsenlighet; och dock är det därpå grundade programmet av den art, att det måste stå i strid med hela världen, makrokosmos som mikrokosmos. Det kan överhuvudtaget inte genomföras, universums hela struktur sätter sig däremot; man skulle kunna säga, att tanken att människan skall vara lycklig inte finns med i skapelseplanen. Vad man menar med lycka i ordets egentligaste betydelse uppstår ur det ofta plötsliga tillfredsställandet av kraftigt uppdämda behov och kan genom sin art inte förekomma som annat än episodiskt fenomen. Varje förlängande av den situation, som lustprincipen kräver, ger bara en känsla av ljum tillfredsställelse; vi är skapade så, att vi endast kan njuta i kontrasten intensivt, men själva tillståndet njuter vi endast i obetydlig grad.”

Freud, Vi vantrivs i kulturen, 1932

—

förstår ni? ni måste inte förstå men jag vill att ni ska läsa det och tänka på det. jag tycker det är modigt av honom att skriva om livets mening och universum, det är det inte många som vågar göra.

han kanske får det att låta sorgligt och meningslöst men jag tycker inte det. jag tänker på lyckan, den är ganska enkel egentligen. om jag skulle välja ett ögonblick att leva i för evigt är det möjligt att jag skulle välja det här:

idag, strax innan jag kommer på tanken att blogga om det

det är förmiddag och jag har kaffe i magen, jag är hemma hos mina föräldrar, jag har bläddrat i tidningen, jag är ensam för vanliga människor jobbar ju den här tiden. jag har sovit ut.

jag lyssnar på en skiva för första gången. den är fantastisk och får mitt hjärta att skena, jag spelar den så högt att vem som helst skulle sagt åt mig att sänka om jag inte var ensam. anledningen till att jag lyssnar är egentligen att jag tänkt lyssna in mig, imorgon ska jag gå på konsert. (det är loney, dear - dear john)

jag nålar och sprättar i en vårkappa, och jag ser i huvudet hur den blir fantastisk när den är klar. forfarande inga trådtrassel och nåja-det-får-duga-sneda fållar.

när jag är klar med det ska jag planera ett litet kalas, ikväll kommer mina fina vänner hit. jag vill skämma bort dem och jag har fortfarande inte bränt middagen eller glömt äggskal i tårtan.

imorgon ska jag åka hem till mig i stockholm igen så jag är glad över att vara här i det lilla lugna.

det är fredag. fredag fredag fredag förmiddag med hela helgen framför mig. jag är 20 med hela livet framför mig.

livet är så enkelt egentligen.
lyckan finns i plusgraderna på våren och tron på en solig framtid, och att hoppas, men ändå inte riktigt riktigt veta, att knopparna kommer slå ut i år igen. nån har väl sagt det förr, det är lycka i att längta.

jag överväger att kalla min essä för “du och jag döden”.
:)
:(
:S
?

hur som helst glad i randig trikåtröja och nya cheap mondayjeans.

klockan är 05:54 och jag står på centralen. live! just nu!

det var verkligen länge sedan jag gick upp innan fem.. världen är annorlunda.
på pendeltåget får jag känslan av att allt är.. mjukt.
kaffet värmer i magen och solen har inte gått upp än. yrkesarbetare och a-lagare och jag delar samma mjukhet över kinderna, den rosiga som sömnen lämnat. ett sånt privat uttryck, som om vi blivit påkomna, och ingen säger något, ingen pratar i mobiltelefon. munnarna barnsligt småöppna.

på centralen fungerar inte min biljettkod, en siffra har fallit bort och jag bestämmer mig för att betala 20 kr för tillgång till internet men mitt kontokort fungerar såklart inte. hade klockan inte varit 05-något hade jag hunnit få panik men nu är jag för långsam. och självklart, med magi som bara finns innan solen riktigt gått upp, så ramlar det mynt ur internetautomaten… guldtior!!! känner mig inte som fångarna på fortet men lite kanske, när jag rafsar dem ur myntluckan och betalar för en timmes internettid.

det var min dag än så länge. hoppas ni får en fin morgon.

jag ville jag vore en annan epok
jag ville jag vore en småkaka

och vilken dag sen

jag fyller 20.

det betyder att jag är vuxen och ska ta ansvar för min egen lycka.

jag har ett antal fyrkantiga objekt med sidenrosetter på mitt matbord, det liknar födelsedagspresenter. bara det att jag vet vad det är i.

jag är fortfarande ett barn när jag försöker pussla ihop komponenterna till en riktig födelsedag. jag har gjort chokladtårta, jag hoppas på solsken.

gula tulpaner och våren och tiden som går. det är åtminstone på riktigt.

09:55

jag är i mix och hack och visptagen.

igår fick jag en stavmixer och jag har hittills idag malt mig kokos- och mandelmjöl och gjort pannkakor av det, mixat mig en hallon- och avokadosmoothie, vispat mig ägglatte som är så sjukt mycket godare än det låter. dessutom bakat mini-chokladtårtor utan mjöl och socker.

jag deltar alltså i den kollektiva hemmafrufetischen, och förväntas fortsätta med att skriva: sex and the city-idealet känns ju såå nitti.
osv osv hemmet! traditionerna! in i köket med er!

jag däckade framför tvn mitt i min huslighet, carrie var finklädd och ängslig på trean men jag vill ju inte moralisera. och för att inte bidra till prestationsångesten hos eventuella minihemmafruar runt om i landet kan jag berätta att jag självklart INTE städat och diskat efteråt.

plötsligt blev allting klart för mig.

alla resonemang som jag avslutat med återvändsgränden “jag vet inte… det är svårt…” med det här obestämda DET svävande i luften, det som oftast innefattar hela livet, allt det kändes plötsligt så enkelt.

nåja, nästan allt. med en ganska oväntad plan för framtiden.

jag ska inte skriva ner den för människan blir inte lyckligare av att älta sina positiva stunder och jag börjar tvivla i samma stund som jag börjar skriva. jag ska låta det sväva i tanken… so long

egentligen ville jag bara dela med mig av min favorittorrent

http://thepiratebay.org/torrent/4179614/Wes_Anderson_s_Film_Soundtra
ck_Discography

väldigt fina ljudspår till denna tisdag av tunga snöflingor och < ?php echo "nyvunnen kunskap"; ?>. till vilken veckodag som helst förövrigt.

ur led är livet, till och med på en söndag

igår var jag på utställning och blev väldigt tagen
tomheten eller ska jag säga TOMHETEN (ironiskt va)
så vackert men jobbigt, jag orkar inte vara en liten myra

idag var jag i kyrkan och letade efter lugnet
jag hittade inget annat än sorgen över att inte få tro helhjärtat på något alls
vad är kritiskt tänkande och kunskapsrelativism jämfört med att få ge sig själv åt det sanna

om jag kunde skulle jag ställa undan min TV

jag vill skriva det här:
lågkonjuktur, långsamhet, tomma dansgolv, andlighet

ren

och så en sak till om en annan och mjukhet

drar jag för stora penseldrag när jag vill inkludera hela den västerländska ekonomin i min längtan?

två nya känslor senaste dygnet:

hisskräck. jag visste att den skulle komma nån gång. så jag tar fyra spiraltrappor som gör mig vimmelkantig istället för att firas upp och ner mellan våningarna i en liten lina - såå onaturligt, jag bara känner det i mig!

hm

och lite mer konstruktivt: att säga tack så mycket och bli glad av beröm. jag började på min första riktiga oljemålning igår och min konstkursledare sa att den blir fin. jag brukar inbilla mig att han ger mig beröm för att jag inte skulle kunna hantera att bli kritiserad, att jag skulle vara ett hopplöst fall liksom. men inte igår, så jag var glad och lite stolt på vägen hem med färg på fingarna.

ett steg fram och ett steg tillbaka, livet är alltså som vanligt. jag gör precis vad jag inte borde - sover bort tvättiden, lagar fantastisk fläskfilé till bara mig själv, smyger in på högre seminarium med professorer och phd students, lånar travar med böcker som jag inte läser, tänker på framtiden.
den blir nog bra

“Till slut skrek direktören för sinnessjukhuset: ‘Slå av ljuset!’ Rummet tystande med den långsamma och svaga rörelsen hos kroppar som lämnar smärtan bakom sig. Antonioni säger att han aldrig glömde denna scen. Om han hade filmat den dagen skulle det ha blivit en dokumentär om skum. Men de vansinniga människorna, som förstod något om spill, ville inte bli citerade. Man måste beundra de vansinniga. De vet hur man värderar ett passionerat ögonblick. ”

Jag inser (efter lite pinsam felpostning) att jag inte är blåblodig, och därför borde ta vara på den fantastiska friheten i att inte reda ut mitt privatliv med regeringen eller er mina kära svenskar. Ha det fint, på återseende.