framför allt har jag det här motståndet om att definiera mig själv
jag vill hela tiden vara ny

Jonas Karlssons sommarprat var mycket fint
speciellt presentationen och dubbelheten och allt det där som jag känner i mig
lyssna!

jag har någon slags seghet i hela kroppen
känner mig fortfarande rätt nyvaken
men det kan väl bero ganska mycket på mina och joels… uppesittarnätter haha ^^ eller mot slutet brukar det börja bli morgon.
igår tittade vi på bert och gamla kort och badade och fikade och drack jättemycket multivitaminjuice och sydamerikanskt buskte. jaao.
jag har börjat spela osunt mycket tetris också men haha äh

förövrigt är winter woosike den finaste låten, alltid! iallafall den texten
den har en sådan känsla
lyssna på den! sista versen får mig alltid att nästan vilja gråta och det är så hjärtskärande vackert och sorgligt och precist och enkelt och… det är så det är.

belle and sebastian - winter woosike alltså
även fast det är sommar

19:58
jag fattar inte varför jag ska vara så skör!
jag gick till konsum och köpte lakritsal för 4,50 för att fylla igen tomhetshålet i magen, men det slog nästan omkull mig. att gå där liksom mellan alla människor i det gula ljuset mellan hyllorna gör mig knäsvag sådana här dagar. ett försök till att möta en blick och hjärtat slår hårthårt i bröstet jag blir helt stel och lite yr.
så jag gick ner till tidens svarta hål ungefär till dit där det är vackert och fult om varann, där “kåta elinår” lämnat ett meddelande i rödfärgen, och hundra andra. dit det mesta inte når, inte mycket mer än det lugnande ljudet av bilarna som susar förbi
men inte ens där slutade mitt harhjärta picka.