jag är så avundsjuk på alla som har temabloggar att jag skaffar egna, men hur många som helst kan man ju inte ha. välkomna till sommarskolan, som ska bjuda på den mesta och bästa och göttaste kunskapen som sommaren har att erbjuda!

idag har jag gjort en vimpelgirlang. varför? eeee jaaa det är ju fint.
jag använde ungefär 5 meter vaxduk, 20 meter tvättlina, penna, linjal, sax, symaskin, sytråd, häftapparat. hälften av det roliga är ju att klura och pyssla, och även om det inte är nån nobelprisvinnare är jag stolt över att det är min egen konstruktion! jag klippte remsor av vaxduken och delade den sedan till lagomstora dubbla vimplar. sydde ihop med en raksöm och trädde på snöre! jag häftade ihop varje vimpel med en häftklammer i spetsen. klättra i träden är roligt också, för att sätta upp den alltså. så, sommarskolans första hemläxa är ett stycke totalt meningslöst men vackert pyssel! låt hjärtat tala.. eller något sådant…

något jag undrar är hur det kan finnas olyckliga människor och stress och krig och panik i världen, när det finns tjugo grader i skuggan (minst!) sol genom lövverket och fåglar i holken. och min världens gulligaste hund som har egenheter och som får hjärtat att brista när han tittar på en. jag tror jag ska bli hippie och leva på kärlek och solenergi, att inte tjänga pengar är det bästa jag gjort på länge.

soliga hälsningar från dalarna
Elin

tänk att man är vuxen nu.

jag hittade tillbaka till popmusiken (inte ens den har jag haft hjärta nog att bry mig om på ett år), den riktiga hjärtkrossande popsnördheten, det är tonåren och drömmar om festivalsommar och huvudstäder och ändlösa nätter. brigitte bardot sjunger moi je joue om igen och annat nonsens som jag kanske kunde förstå om jag levde nån annans liv, i paris till exempel.

så har jag suttit här med mina drömmar om norrlandsmörker och korridorrum och kandidatprogram. jag åker inte på festival för det är “så stressigt”, jag dricker nästan inte alkohol för att det är onyttigt, jag blir trött. GODE GUD VEM VAR DET JAG BLEV. la mig på sängen och kvvvved och tänkte att jag måste kunna ta mig till paris på NÅT sätt. på nåt sätt måste det gå..

även om jag vet att det är en övergående känsla (för sånt förstår man när man blir äldre) är det idag lite sorgligt att man måste växa upp och inte får vara ung och dum för evigt. så förkrossande tråkigt det är att förstå att det får duga, under förutsättningarna så gott det går. under förutsättningarna räcker det här bra för att göra mig lycklig. as if my ass osv..NOT

soundtrack!

jag älskar sommarlov. jag vaknade och visslade på pippis sommarsång och lusläste morgontidningen. gud välsigne dom som försöker:

don’t judge a girl until you’ve walked två månader i hennes bettskena. !!!
sexigt. not. inte ens nån ugly betty-charm i att väsa sss så spottet sprutar.

anywhere jag inte känner för att blogga om det i’m gonna call my home

känner mig innesluten. och ganska lycklig trots huvudvärk och rastlöshet och ett ändlöst regnande. jag väljer seriealbum framför skräptv och experimentbakar. slås för första gången idag av nonstressen som sommarlovet ger mig, det kvittar om jag är effektiv. gotta love life - hela eftermiddagen och kvällen sträcker sig inte längre än mellan vardagsrumssoffan och diskbänken.

p.s. det känns som om min blogg oavbrutet krymper till att handla om så lite som möjligt. snart är det bara vitt.

det börjar nånstans vid landskapsgränsen, ja när landskapet förändras och blir mer blomsterängar än bebyggelse. trädkoja, traktordamm, varenda svällande syrenbuske. det är synliga objekt utanför rutan, kulisser, saker som inte borde betyda så mycket men som förändrar mig från irriterad till lugnad. som omsluter mig, som är hemma.
cykelbana, verandabygge, en fin golden retriver.

och när jag är framme,
saker som betyder mycket i sig -
människor och djur som man älskar.

som livet är mest, älskar stockholm när det är dags att lämna.

heltid. jag är så rädd att tappa bort mig själv mellan morgonrusningen och eftermiddagsrusningen. i lånade arbetskläder. på order av chefen. jag vill inte vara en maskin, en ekonomisk vinst i kalkylen. diskplockerska, kassaknapperska, förskärare, småpratsavfyrare. sovandes framför tvn resten av kvällen.

jag försökte förklara för min kollega vad jag brukar lyssna på för musik. jag gav upp i tomrummet mellan håkan hellström och norah jones, insåg att sånt som jag lägger stor vikt vid i mitt liv inte ens fanns på kartan för henne. kände att jag försvann litegrann, människor är så plågsamt olika.

i matsalen på länsstyrelsen hör jag det gnällas och klagas och konverseras. att vara oförklarligt sur så man inte orkar åka till ikea, hyra en film som tröst som är så dålig att man inte orkar se klart. att hitta en spricka i handfatet. jag är rädd för att bli 30 år!

jag misslyckades.

det harmoniska hörnet, kaoset i ryggen. god morgon

lera, saltkristaller, stenar, vatten.
lera, saltkristaller, stenar, vatten.
lera, saltkristaller, stenar, vatten.
inledning, analys, sammanfattning, litteraturförteckning.

jag älskar och hatar att skriva uppsats och har ingen som helst panik fast än jag egentligen borde. så mycket arbete kvar och på sin höjd tolv timmar på mig. solen skiner och jag sitter i biblioteket med bara ben.

P.S. ett år sen idag:

sista spelningen & dagen jag flyttade från falun. vad länge sen det var.
och vad vi var modiga.

livet med guldkant. 24 grader i skuggan. jag hittar en loppis femtio meter från mitt hus och fyndar två kjolar, ett linne, en blus, en klänning, en jacka och två par skor. dugligt utfall va, dom har balkong också, där dom säljer kaffe (kopp 5 kr mugg 10) där jag vill sitta på fällstolarna mellan pelargonerna och spendera sommaren. men jag ska ju flytta härifrån.

någon har tänt lampan i hisschaktet.

den lilla lampan påminner mig om att jag är en ynkrygg som inte kan hantera sanningen. och jag vill vara en ärlig människa!
för visst är det högt även om man inte ser höjden och visst är kött döda djur även om man inte tänker på det. människor på andra sidan jorden förs bort även om man biter sig i läppen och inte riktigt kan lyssna när dom ringer från amnesty för att berätta det.

two men on motorcycles pulled in front of the car to stop it, and as the car stopped a white van pulled up next to it and five men dressed in military uniforms and carrying pistols emerged, dragged Stephen Sunthararaj from his car, and forced him into the white van - he has not been heard from since.

“som på film” tänker jag.

the obstacles we build for ourselves, my love
creating decisions to make, my love
when really, it could be this easy: you and me, and house, and food

/ /

and the tears in our eyes when we ski fast in the forrest, but the choir in my chest is always stuck on the chorus, and i know it’s in me to get away from this -

though i like this the best,
i always liked this the best.

made by man / by nature

(som om inget var farligare än att vara övertydlig. visst är det fina blommor, jag ser dom från mitt fönster om jag böjer mig fram. jag tänker på kulturen som slår sig för bröstet när vi lyckas stapla fyrkantiga tegelstenar till formationer och institutioner. och på naturen som skapar blomsterträd och vårregn utan att bry sig om ifall nån gillar det. men det gör jag!!)

förälskelse är tidkonst precis som musiken. ett flyktigt nu
jag håller konsert med vidöppet fönster för flemingsbergs centrum.

min lilla ljuslila rektangel känns plötsligt så trång.

vad som inte får plats är solljuset, den strida strömmen av färgglada människor i olika formationer nedanför mitt fönster. aprilhimlen, en fin killes frånvaro, måsar, matlagning, sommardrömmar. att vakna av sig själv och av solen en måndagmorgon. two white horses och väldigt många koppar kaffe. så enkelt och vanligt och förkrossande vackert. på återseende.

jag har egentligen många saker att skriva, fast nu handlar det om sådant man brukar kalla privat (livet & kärleken). jag skriver långa pinsamma monologer i en bok med kattomslag och olikfärgade marmorerade sidor. jag lyssnar på rolling stones. jag vet inte.

Han såg på mig och gav mig skönhet,
och jag tog den som min egen.
Lycklig svalde jag stjärnan.

Jag lät mig uppfinnas
som en avbild av speglingen
i hans ögon. Jag dansar, jag dansar
med plötsligt fladdrande vingar.

Bordet är ett bord, vinet är vin
i glaset som är ett glas
och står stående på bordet.
Bara jag är imaginär,
så imaginär att man inte kan tro det,
imaginär så att det blöder.

Jag säger vad han vill:
att myror dör av kärlek
under maskrosens stjärnbild.
Jag svär på att en vit ros,
som bestänkts med vin, kan sjunga.

Jag skrattar, vickar på huvudet
försiktigt som för att pröva
uppfinningen. Jag dansar, jag dansar,
i ett förvånat skinn, i omfamningen
som skapar mig.

Eva ur ett revben, Venus ur skummet,
Minerva ur Jupiters hand,
alla var de mer verkliga.

När han inte tittar på mig
söker jag min spegelbild
på väggen. Och jag finner bara
en spik där förr en tavla hängt.

kaffe, muminbok, nymålat rosa nagellack, mysql och världens bästa the sound - iron years. döööör bara av brahet, hoppas grannarna också gör det kl 10:23!

ja jag har upptäckt spotifyradion och sitter och lyssnar på sjuttiotalsmusik. jag gömmer mig från solen och skolan för att lära mig PHP MySQL JAVA, allt det på lite mer än en vecka. ha-ha. som vanligt nån sorts övermänsklig tro på att jag självklart kommer att klara av det..

över huvud taget, tiden och platsen. om två månader ska jag flytta härifrån och hem (djurås) och två månader efter det ska jag flytta bort igen (umeå!). tänker ganska mycket på min magnetiska lilla omöjliga håla som jag inbillar gör mig lycklig. som jag skulle bli galen av att bo i.. åh jag är dömd till ett evigt hemifrån, get me away from here im dying.

i övrigt, solig fredagseftermiddag. snart ska nog jag och sara på cykelutflykt. och jag hade ingen aning om att vitsipporna slagit ut!!

jag har inget att skriva men jag bjuder på en present.

- allt som solen rör vid, är vårt kungarike

-

lejonkungen blir poesi när allt ställs upp och ner helt utan problem när man är hemma. hemma. jag älskar den här hålan.

på onsdag ska jag klippa håret hos en frisör. jag är så nervös!
vad är det med att klippa håret alltså..
i retrospektiv:

när jag var nio eller tio klippte jag av mig mitt midjelånga hår till en page. detta är mitt första egentliga frisyrminne, innan hade jag bara sparat ut det i evigheter. jag klippte det i trean när jag hade fått nog av bullerbyflätorna. det var samma år som vi började på en ny skola och frågade chans och drömde om modekläder (åh limegrönt!). jag tapetserade väggarna med OKEJ-affischer. jag växte upp, jag var inget barn längre. men jag sparade flätan.

sju år senare klippte jag mitt ganska långa hår kort för att jag helst av allt ville vara sval och snygg som victoria bergsman. det var samma år som jag började på gymnasiet och bildade band, som jag började äta kött igen efter fem år utan och var full för första gången. som jag fick en ny stad och som jag blev en riktig ungdom i.

alltså borde det vara helt i sin ordning att jag, året när jag flyttar från dalarna, tränar yoga, lagar ordentlig mat och tar hand om min kropp också ser till att vårda håret. jag går till en dyr frisör och planerar att klippa topparna, klippa upp det lite. som en välartad riktig kvinna. men antagligen blir det ingen radikal förändring, inga bestående minnen, kanske inget jag kommer se tillbaka på om tio år igen.

skillnad det, från fjortonåringen som går och ber om “vad som helst men någonting annorlunda”. avvaktande svar från frisören.

min själsfrände. med något mycket intensivt i blicken tar jag på mina axlar att sprida det LCHFska evangeliet. hör upp!

http://lchfdagboken.blogspot.com/

triviala saker
jag går runt och känner mig inte som mig själv
tänker: den knappen i blusen hade jag knäppt för ett år sen
dom skorna hade jag inte provat

köper sen till exempel en tshirt som liknar min favorittshirt när jag var 13
jag känner: ???
vad gör jag?? var är jag???
lyssnar på uppläsning av sartres orden på p1, känner mig engagerad
tänker är jag snygg? är jag ful? är jag dum? är jag smart?

klockan åtta tänker jag, får jag sova nu??
nej. klockan ett tänker jag samma sak med samma svar

från en fredag som varit fin ändå. jag har startat en matblogg där mina mer tillfredsställande tankar lever och frodas.

1. jag låter sånt som inte fungerar vara så -
förlamad
orkar jag inte lära mig mitt nya mobilnummer och försöker tafatt skriva ett sms i 10 minuter innan jag ger upp och skickar inget alls

jag tittar inte på tv. slår på men slår av igen, alla pratar och pratar och jag orkar inte lyssna jag heller.
jag sover för lite. jag behåller min kropp i mellanrummet - jag gör inte, men jag kommer inte heller ihåg vad det var jag skulle göra annars

2. jag låter sånt som fungerar vara så -
och pratar inte mer om den saken

och en dag ser man sig i spegeln och upptäcker att håret växt en decimeter och tänderna har flyttat sig i munnen och andra saker man inte visste om sig själv. och det kommer inte som nån blixt förrän man upptäcker skillnaden, att nu står jag visst nån annanstans. forfarande i samma lägenhet med samma vardagar visst, men människan är inte lika. små förändringar - långsamt har man bytt matvanor och favorittröjor och kommit ut på andra sidan… jag menar inte på andra sidan om några väldiga tidsrymder, det är kanske en månad. eller kanske en vecka - glömskan hör till. det är symptom på en skillnad jag tänkt på som sommartiden, men jag tror jag hellre vill kalla den umeå. jag är påväg härifrån. igen.