Jag älskar att köpa tidningar. Det är lite som Carrie i Sex and the city, som köper Vouge istället för lunch men för mig handlar det oftast inte om just Vouge. Så ofta jag kan smyger jag in på Pressbyrån och luktar på pappret, känner på dom blanka sidorna. Pulsen ökar för jag tror att jag ska hitta den perfekta tidningen, just den här gången. I min del av landet är faktiskt jakten på den perfekta tidningen en jakt värd namnet för någon som inte nöjer sig med Veckorevyn eller Fiskejournalen.
Hösten 2006 köpte jag mitt första nummer av Bon och jag kände det på mig, hjärtklappningen var där, jag hade hittat DEN. Det var en sorts intelligent skönhet jag aldrig tidigare fått plats med i väskan. Det har varit ett långt och stadigt förhållande, förra våren blev jag prenumerant och jag har älskat och vårdat den ömt.
Men det har börjat förändrats, och sen förra numret är det officiellt. Mer mode, och ett nytt blingat teckensnitt. Nu läser jag senaste numret och efter 50 sidor känner jag mig bara irriterad. Istället för att vara ett kreativt flöde av konst som blev mode som blev teknik är innehållet kategoriserat, det är bon mode, bon art och bon future. Det kan jag i och för sig stå ut med, men vad jag verkligen inte klarar är en annan liten detalj som vänder upp och ner på allt: inne- och utelistorna. Det finns en anledning att jag flyttade blicken från tjejtidningshyllan och den är INTE att jag vill veta att jag inte borde klä mig i kycklinggult. Ett repotage som fastslår trendens död följs av årets viktigaste konsttrender, 2008. Plötsligt känns den kreativa ambitionen så krystad. Det exklusiva känns ointressant exkluderande och skönheten så ängsligt poserande. Bon blir näsan i vädret, men med en flackande blick och fingret som känner åt vilket håll det blåser, och det är det sista jag imponeras av. Högst upp på bon futures-innelista: “Nu har det blivit dags att intressera sig för intelligenta människor som verkligen gör intelligenta saker.”
I och för sig handlar det kanske inte bara om det. Kanske är det jag som blivit äldre, eller förstått hemligheten bakom blanka sidor. De är som alla andra - bara med lite mindre friktion, lite mindre motstånd. Nej, jakten på den perfekta tidningen fortsätter och min senaste förälskelse är nyaste numret av Glänta, ett temanummer om underjorden. Ola Nilsson text “Trick” vill jag läsa varje kväll innan jag somnar, och den handlar inte bara om att köra tunnelbana, utan också om vad som är problemet med Bon:
“Vem tror på geniet idag? Livsstilsflocken. Den köpstarka medelklassen. Där har vi de verkliga konstnärssjälarna, och de är det tillsammans. Genier i flock.
Medelklassens gentrifikation skulle man kunna säga. Det här är inte platsen för en genealogisk undersökning av gentrifikationsbegreppets tillkomst, men den som gör en sådan undersökning kommer att förstå varför ‘underground’ inte längre är användbart som begrepp. Inte för att dess historiska betydelser och funktioner har gått förlorade, utan för att det redan används av en majoritetskultur.
Intressant nog finner jag alltid att det är företrädare för denna majoritetskultur som avvisar förslagen om en formaliserad litteraturkanon. Jag vet att det går för fort här, men de jag kastar mina invektiv efter är som en gas och måste behandlas därefter. Jag är som en gammal punkare som utan att skämmas skriker DE och SYSTEMET utan att någon egentligen förstår vem jag pratar om. Men om vi betänker vad reklambyråerna säger när de tilltalar den köpstarka medelklassen, så framgår det snart att lockropen är utformade för att kalla till sig människor som formar sina egna liv och som skriver sina egna regler. De som lever utanför boxen, som det brukar heta på copyrightspråk. Eller genier, som det heter på konstspråk. Just de som vill riva ner kanon och etablera en undergroundkultur. De nya genierna är för svaga för att åstadkomma det som varje undergroundkultur gör, nämligen att induviduellt skapa en stil som genom sin autodidaktiska karaktär alltid bryer av, men också kommenterar, en kanon.
Autodidakt betyder att lära sig själv, men det borde innebära att hitta sina egna auktoriteter och lära av dem, och inte göra sig själv auktoritär. Att hitta auktoriteter och lära av dem har inte de nya genierna tid eller ork att göra eftersom de lägger all möda på det arbete som gör att de har råd att köpa sin livsstil. Fast auktoritära är de.
Cirkeln kanske sluts då konstnärerna själva blir forskare och underjorden görs tillgänglig och handikappanpassad så att alla får sin rättmätiga möjlighet till genialitet. Eller så är detta kanske den enda strategin för en konstnär då de mänskliga rättigheterna har förändrats till att bara handla om allas rätt till lika genialitet: att lämna underjorden och lagskrivandet och i stället verka inom instutionerna och bli vetenskap eller mediefenomen.”
—
jag är i djurås och hittar fortfarande upp för trappan med alla lampor släckta. men nu kanske jag ska sova ändå.
11:56
självklart finns det fortfarande saker att älska med bon. att dom tipsar om det här:
http://wefeelfine.org/